Än idag byggs det hus med jord, lera, halm och andra naturliga material i golv, väggar och tak. Annars har det varit vanligt sedan urminnes tider i alla länder att använda platsens lokala förutsättningar vid byggande. ”Man tager vad man haver”, sa Kajsa Warg, och det finns ett flertal olika tekniker för att blanda jordkorn (lera, silt, sand, grus, sten), fibrer (spån, strån, halm, vidjor, trä, gödsel … osv) och vatten till användbara byggelement som enbart härdar genom lufttorkning. Det sägs att runt en tredjedel av jordens befolkning fortfarande bor i någon slags lerhus. Främst gäller detta i utvecklingsländer men även ”västvärlden” har en levande jordhusbyggarkultur. Traditionen, hantverket och kunskapen har dock till stor del fallit i glömska under den industriella eran när nya (mer eller mindre suspekta) material, tidspress och kostnadseffektivitet tagit överhanden. Fast i takt med att intresset för ett naturligt och hållbart samhälle väcks mer och mer har de naturliga byggmaterialen fått något av den pånyttfödelse och i Sverige byggs det nu några hus om året med lera och halm. Oftast handlar det om småskaligt självbyggande men i länder som Tyskland, USA, och Australien byggs det kommersiellt offentliga hus som kyrkor och hotell med hjälp av etablerade byggnadsföretag.
Det går att räkna upp många fördelar med lerjord som byggmaterial. Bland andra kan nämnas att produktionen kräver betydligt mindre energi än konventionell tillverkning och att lerans egenskaper ger god inverkan på inomhusklimatet t ex vad gäller luftfuktighet och värmelagring.
Det schematiska diagrammet nedan försöker ge en bild av proportionerna för hur mycket lera och halm som blandas i de vanligaste jordhusteknikerna, men gränserna är lite flytande. Ordstävet ”som ler och långhalm” passar väl bra in här?