Traditionellt har lergolv haft stor utbredning och särskilt inom jordhusbyggande. Oftast har det handlat om uthus och liknande där kraven på utförande och kvalitet inte varit de högsta. Att ha ett ”stampat jordgolv” har varit som en stämpel för påvra förhållanden. Annars går det alldeles utmärkt att lägga välgjorda lergolv som är starka, attraktiva, hälsosamma och ekonomiska. De är tillräckligt mjuka för att inte vara för stumma för fötter, knän och ryggar. Dessutom har de en god ljuddämpande förmåga. En annan poäng är den värmelagrande kapaciteten som massan i ett lergolv har. Det går att kombinera med golvvärme. Det är väl som så inom de flesta verksamheter och områden att ett väl utfört arbete ger resultat.
Det finns två huvudtyper av lergolv. Den ena är stampat lergolv och den andra är ”gjutet”/”putsat” lergolv , låt oss kalla det gjutet lergolv. Samma grundförutsättningar gäller såväl för de båda typerna som för de flesta andra golvtyper. Om golvet ska anläggas direkt på marken ska den vara stabil, fast och väl dränerad. Isolering skadar inte heller (främst längs ytterväggarna). Det går också att lägga lergolven direkt uppe på exempelvis en betongplatta.
Humus och organiska inslag i jorden avlägsnas tills en solid markbotten framträder. Underlaget kan behöva stampas (vid lagom fuktighet) för att få en bättre bärkraft och undvika kommande sättningar. En svag lutning ut mot väggarna leder eventuell vattensamling åt rätt håll. Innan resten av golvet läggs ska grunden vara torr. Ibland kan ett tätande lager av lera här bromsa vattnets härjningar. Sedan sker påfyllning med kapillärbrytande skikt. Det kan röra sig om tvättad makadam/singel/grus och/eller lecakulor – i ett lager eller två skilda – med en mäktighet på några decimeter och helst en halvmeter, för att förhindra vattnets stigning i materialet. Makadamen är tyngre och billigare medan lecan isolerar mer. Därefter kommer själva lergolvet.
Stampat lergolv
Det stampade lergolvet görs i ca 3 st lager till en sammanlagd tjocklek av minst 15 cm. Det går till på så vis att en stadig planka kantställs och stagas ca 1 meter från ena väggen. I den formen som nu bildas fylls jordblandningen (se pisé-avsnittet under flik 17) och stampas. Sedan stampas resten av golvet sektionsvis på samma sätt. Eventuellt kan några procent cement tillsättas för stabiliseringens skull. Antingen görs det i hela blandningen eller bara överst. Ett ”geogitter” (nät) kan anbringas i det översta lagret som styrkande armering. Överytan kan bearbetas på olika sätt. Golvet ska torka ordentligt (kan ta lång tid) innan det slipas. Förvätning av ytan och kompaktering med en riv- eller putsbräda går också att göra.
Gjutet lergolv
Det gjutna lergolvet läggs på i 2-3 skikt, beroende på omständigheterna, till en sammanlagd tjocklek på omkring 5-10 cm. Är grunden rejält stabil räcker det med ett tjockare grundlager innan det tunnare slutlagret läggs. Om underlaget är lösa lecakulor behövs det först ett stabiliserande lager som binder kulorna och som samtidigt när det torkat gör det möjligt att lägga på det andra utjämnande och massabildande lagret. Slutlagret kommer sedan som en tunn ”hinna” på ca 10-15 mm. På samma sätt som vid putsning gäller det att skapa och gestalta ytans läge (i rymden) som den önskas redan i näst sista lagret i och med att finlagret inte bygger så mycket. Mycket av det som gäller för lerputsning (se flik 16) med tanke på blandningsförhållanden och tillvägagångssätt etc går för övrigt igen även här. Det är bara det att här så verkar tyngdlagen ännu mer förmånligt. Försök att lägga ut lagren i våg (om det är önskemålet). Det finns olika hjälpmedel för det: utsättning i förväg, snörslagna/spikade linjer på väggarna, banor som det går att dra efter med en lång och rak rätbräda, lasermätning, långa vattenpass osv. Det sista lagret får huvudsakligen läggas för hand ändå.
Förvätning av det tidigare lerlagret, så att lerpartiklarna reaktiveras och lättare binds ihop med nästa lager, är ingen nackdel. Lagom mycket sprickbildning i de första lagren är ingen fara. Det talar bara om att det är bra med lera i blandningen. Nästa lager läker i dessa sprickor, men sista lagret får helst blandas/magras på så vis att sprickor inte uppstår. Om sprickorna trots det skulle uppkomma så går det att spackla över dem med en finkornig lerblandning så att de döljs . Undvik att ”putsa” in dig i ett hörn utan lägg ut finputsen på ett smart sätt så att det går att efterdra ytan lite grann med ett lämpligt finputsverktyg när den hunnit torka något. Se till att efter torkning skydda alla lagren av lergolv noggrant med exempelvis masonitskivor (som får ligga still) innan golven är färdigbehandlade emedan de lätt slits och nöts ner.
Ytbehandling
Ytbehandlingen sammanfaller för de båda typerna av lergolv och kan bestå av inoljning (t ex linolja i flera omgångar med torktid emellan) och vaxning (t ex bivax), vilket bidrar väsentligt till överytans hållfasthet och vattentålighet. Vaxningen kan behöva upprepas med vissa mellanrum. Målning med någon passande färg (t ex äggoljetempera) kan också komma till tals efter oljningen. Vid målningen går det att (tillsammans med vissa färger) ha i lite extra lerpulver i en andra grundstrykning för att jämna ut eventuella kvarvarande ojämnheter i ytan.