Att bunta ihop halm för att resa enkla bostäder har varit en metod sedan tidernas begynnelse, men i slutet av 1800-talet på Nordamerikas stora trädfattiga och gräsklädda slätter tog utvecklingen ny fart i och med att balpressen togs fram. Möjligheter gavs att stapla dessa halmbalar i förband, putsa dem med lerputs och på så sätt bygga hus. Några av dessa hus i Nebraska från tidigt 1900-tal står än idag i högsta välmåga. Halmbalsbyggartekniken fick ingen större spridning när andra modernare byggmaterial vann terräng. En artikel av Roger Welsch i skriften ”Shelter” från 1973 verkar dock ha agerat som en katalysator eftersom det under senare år, med start i USA och Kanada, blomstat rejält på halmbalsbyggarfronten världen över. Det följer ofta samma mönster; först några få pionjärprojekt som skapar både intresse och skepsis, och efter att de första svårigheterna övervunnits kan ett genombrott ske och idéernas spridande och byggandet tar fart.
Av Nordens länder är det främst i Danmark och Norge som halmbalsbygge är populärast, men även i Sverige och Finland finns det ett flertal hus. Som kuriosa kan nämnas att redan 1976 byggdes det på bara två dagar ett litet elliptiskt kalkputsat halmbalshus på knappt 35 [m2] i anslutning till Ararat-utställningen vid Moderna museet i Stockholm. Det togs ned igen efter kort tid, men ett tidigt nordiskt halmbalsbygge som stått under en längre tid är ett norskt garage i Arneberg från 1956.