Kärt barn har många namn heter det och den här tekniken att blanda fet lera med sand och halm, till en densitet på cirka 1700 [kg/m3], har olika benämningar i olika länder. Cob säger man i England och det finns rön om cob-bygge som hänvisar till 1000-talet. Dessa hus var inte bara avsedda för kreatur utan det finns exempel på ståtliga herrgårdsbyggnader från 1600-talet som står än idag i fin kondition. I Wales och sydvästra England (främst i Devon, där det kanske finns 20 000 st cob-hus) var det mest populärt att bygga med cob. Det franska ordet för tekniken är bauge eller torchis, och i Tyskland har man sedan medeltiden känt till Wellerlehm eller Wellerbau. I Danmark kallade man tekniken wellerwände och även så i Sverige, men sedan Rutger Macklean i slutet av 1700-talet införde byggnadssättet på godset Svaneholm i Skåne blev namnet mackelering, antagligen taget efter sin tillskyndares efternamn. Skåne var då hårt gallrat på sin trädvegetation och virkespriserna höga. Macklean hämtade inspiration från svenska Pommern och erbjöd skåningarna ett sätt att skaffa sig bostäder med bistånd ur Moder Jords mylla.
Väggarna byggs upp utan formar, vilket lättare möjliggör att modellera fram runda rumslösningar. Torktiden är så pass lång som uppemot ett år och väggarna krymper när de torkar ca 3-4 %, på grund av den feta blandningen med ca 20-40 % lerinnehåll. Beskrivning nedan:
Fet lera, sand, och halm ältas (medelst trampande arbetsdjur/människor eller maskiner som traktor och grävskopa) med vatten till önskad konsistens. Massan får vila ett dygn innan nästa steg.
Väggen byggs upp på frihand utan form och packas ganska lätt med fötter eller med en ”spade”/klamp. Skiften görs ca 50-80 cm tjocka och får vänta 3-4 dagar innan nästa skift läggs på.
När skiftet är färdigt snyggas och justeras väggsidorna till med en spade eller hacka.