Pisé (stampad jord)

Pisé de terre är franska och betyder just stampad jord. Lerjorden som används innehåller mellan 10-30 % ler och resten i grövre kornstorlekar som sand, grus och sten samt kanske lite fibrer som t ex halm. Det är en ganska torr blandning (jämfört med mackelering) som stampas till monolitiska byggkroppar med densiteten 1700-2200 [kg/m3] i en stadig form, antingen för hand med handstampverktyg eller med maskinella stampverktyg. Stampningens höga tryck och dess vibrationer medför att de olika partiklarna packas tätt samman och leraggregaten agerar klister då de binder ihop de större kornen med varandra. Formarna bör tas bort direkt så att härdningsprocessen kan komma igång. Mätvärden talar om att tryckhållfastheten ökar från direkt efter färdig stampning till efter två månader ungefär drygt 10 gånger till 2-5 MPa [N/mm2].

Traditionen har varit vitt utbredd över världen. Kärnan till Kinesiska muren är stampad jord som sedan fått stenklädsel och på vissa platser är det så väl förspänt att lerjorden i backen kan användas direkt utan inblandning av ytterligare fraktioner. Detta gäller t ex i områden kring Rhône-floden i Frankrike där närmare 80 % av bebyggelsen idag består av piséhus. François Cointeraux (1740-1830) var en av de ivrigaste förespråkarna för att framställa billiga, hälsosamma och beständiga pisé-byggnader. Han skrev bok och 72 broschyrer i ämnet och översättningar spreds till länder som England, Tyskland, Italien, Ryssland, Danmark, USA, Australien och sedermera även Sverige och Norge via Danmark. I västvärlden idag är kommersiellt pisébyggande en försvinnande liten del av nyproduktionen, men den förekommer exempelvis i USA, Australien och Österrike.
En bild av ett modernt sätt att resa piséväggar: